Jag återskapar en dialog mellan en robot och en individ. Den känslomässiga barriären är som skapad för missförstånd oss organismer emellan och något jag aldrig kommer förstå.
Robot: Berätta lite om festen, fyll i åt mig.
Individ: Du låg med min roomie, det säger väl en del.
R: Vad då, är du sur för det? Jag kan lugna dig lite med att jag faktiskt bara stoppade in den, sen hetsade alla mig till att knulla. Då tyckte jag att det var pinigt så jag lät den vara inne där och höll på att somna, sen tog jag ut den. Vad jag minns i alla fall.
I: Egentligen är det bara själa principen och jag är inte direkt för principer så egentligen borde jag inte bry mig. Jag är inte sur. Jag är besviken.
Skoja.
R: Nu är jag konfunderad.
I: Mmm, det känns bara lite... den där fantastiskt fina sårbarheten jag alltid sett hos dig och älskat bara försvann. Jag kunde bara se ett svart skal.
Och med den försvann respekten.
R: Men du, hur jävla mycket droger hade jag inte tagit då? Jag minns helt fullkomligt ärligt ungefär en och en halv timme till två timmar av hela festen.
Du förlåter mig, tro mig.
-
Trots år av vänskap pratade vi aldrig igen.
- Robot
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar