En liten julhistoria

Under hela november var jag verkligen luspank. Blåst av staten och av den trista vinterblåsten. Jag var rik på kärlek men i plånboken frodades malarna. Den femte december förändrades allt.

Den femte december började som en vanlig dag med jämna plågor. Vinden plågade min kind på vägen till jobbet och väl på jobbet plågade mitt samvete mig. Vad gör du här, på detta mörka kontor med flimriga ögon efter all datortid? Skulle inte du åka till USA och leva på prärien som den cowboy du är? Se solnedgången hand i hand med nån Laura Ingalls-typ till tonerna av Bellamy Brothers? Jo, det skulle jag. 

Samvetet var tungt på vägen hem från jobbet men plånboken lika lätt som förut. På skyndsamma steg tog jag mig hemåt i blåsten och vid 19-tiden var jag hemma. Jag öppnade dörren med ett knyck och i samma stund förstod jag att det fanns människor i min lilla etta. En röst var dov och smått sorgsen medan de andra var gladare och glättigare. Jag kunde inte förstå hur de tagit sig in och blev oroad, men hann inte tänka mer innan jag möttes av världens syn. Där satt de, Sinterklaas och hans två svarta medhjälpare. Sinterklaas i sin stora röda biskopsmundering och de svarta i sina vackra dräkter.
Den gode Sinterklaas hade tagit sig ända från Holland. Där firar de alltid Sinterklaas den femte december och nu hade det blivit min tur. Jag vet inte varför men jag tror det var ödet. 

Han hade en present till mig men vi var tvungna följa den holländska traditionen. Så jag hämtade en sko och lade den bredvid vedspisen tillsammans med en morot. Efter en sväng i köket kom jag tillbaka och moroten var borta, istället låg det ett paket i skon. Jag öppnade med stor tillförsikt, gubben hade ju trots allt åkt ända från Holland med sina medhjälpare. Paketpappret vecklades bort under stor andakt. Jag öppnade paket och i det låg en bilmagnet, med bild på Barack Obama och trycket "Does this Ass make my truck look big?". Jag tyckte inte att skämtet var roligt, jag gillar Barack Obama. Men hur många magnetskämt är roliga...
Jag hade hoppats på lite mer än en bilmagnet men Sinterklaas hade väglett mig rätt. Jag skulle till USA och räckte inte pengarna så skulle jag lifta mig fram. Ett äventyr väntade.

Efter en liten supé kom så frågan jag bävat för - skulle Sinterklaas med sina svarta vänner kunna ha en framtid i Sverige? Jag svarade så ärligt jag kunde: Nej. 
Han åkte hem en kort stund senare och jag såg aldrig honom igen, men han räddade verkligen den julen, den gode Sinterklaas.

Jag hoppas till nästa år att vi är några fler som får upp ögonen för Sinterklaas. Det är en god man. Jag tror inte på tomten längre men man blir aldrig för gammal för Sinterklaas.




***
Till sist. Om du har hälsan, var glad över det. Eller tacksam åtminstone. Jag var sjuk förra veckan i rejäl feber och nu är jag frisk igen, och är tacksam för det. Jag har hälsan och kärleken just nu, med jobb, bostad och framtid är det värre. 2012 får det bära eller brista.

The Stranger